192
Men innan Elin gick, hon bad,
Så god, så älskansvärd och glad,
Att få åt vaktsoldaterne
Sin lilla börs, till delning, ge.
Med tacksamhet man gåfvan tog,
Dock Brent sig ensamt undandrog
Och återgaf det guld han fått
Men tog den tomma pungen blott,
“Förlåt en nyckfull Engelsman,
Och glöm hans plumphet om ni kan!
Den tomma pungen är mig kär,
På mössan jag den ständigt bär
I striden längre fram, kanske,
Än annan grannlåt man får se.”
Med tacksamt leende, så skönt
Hans buttra artighet blef lönt.
11.
Se'n bladet sig så lyckligt vändt,
Sad' Allanbane till Johan Brent:
“Min fröken nu i kungens hof
Är säker; gif mig äfven låf
Att snart min goda herre se
Och tröst i fångenskapen ge,
Jag är hans Skald och stammar ned
Ifrån den Bard, i elfte led,
Som för hans stamfar harpan spelt;
Vi ljuft och ledt med ätten delt.
Vid vaggan börja vi vårt kall:
