206
En ryttare kom dit,
Steg af, och svängde från en kulle,
En fana, skär och hvit.
Trumpeter blåste vapenhvila,
Och Konungens härold
I fyrsprång sågs till stället ila,
Förbjudande allt våld;
Ty Rodrik Dhu och Douglas redan,
Sad' han, sig fångna gett…”
Här Allan tvärt sitt qväde slöt,
Och harpan sakta från sig sköt.
Hans blick re'n forskat mången gång
Hvad Rodrik tyckte om hans sång,
Och höfdingen med upplyft hand
Först takten ifrigt slog ibland,
Men snart blef armen alltför svag,
Dock, uppå hjeltens anletsdrag
Han ännu starka känslor såg.
Till slut han tyst och stilla låg,
Med knuten hand och munnen sned,
Liksom hans hjerta häftigt led,
Och tändern slutne, kroppen sträckt
Och ögat stelnadt, blicken släckt.
Så, utan rörelse, men tungt,
Drog Rodrik sista sucken lugnt,
Och skalden såg med häpen blick,
Hur han sin dödskamp genomgick.
Men när han märkt att själen flytt
Sin sång han stämde upp på nytt;
