Sida:Sjöfröken 1829.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
207

Sorgqväde.

Du är då död, som vördnad väckte,
Som dina fiender förskräckte,
Som var ett skydd för Alpines slägte!
Dock utan messa, och din grift
Ej prydas skall af minnesskrift
Om tapperhet och krigsbedrift!
Men gamle Allanbane sitt kall
I fängelset ej glömma skall
Att gråta öfver Alpines tall.

Hvad tårar uti Höglands dalar!
Hvad sorg, som tiden ej hugsvalar!
Hvad hotelser, som hämden talar!
Sin Höfding sörjer Alpines Clan,
Som föll, förrän han priset vann.
Fastän han mer ej segra kan
För honom ingen vän är kall
Och ingen frände glömma skall
Att gråta öfver Alpines tall.

Ack hvad du rönte hårda öden!
En trast i bur ej känner nöden,
Men fångna örnen söker döden. —
Försmå ej, hjeltesjäl, min sång!
Ty när jag spelar nästa gång,
Hon, som du helgat dyrkan lång,