| Sid. 197. | Den stolta ton, som ljuder fram (3) Man har många berättelser om personer, hvilka haft ett så afgjordt tycke för vissa melodier, att de begärt få höra dem på sotsängen. En sådan anekdot anföres af Hr Riddel af Glenriddel, i hans samling af gränsboarnes melodier, om ett stycke som kallas: Dandling of the bairns (barnens vyssning), hvilken en Laird från Galloway låtit spela under sin dödskamp. Det berättas äfven att en fribytare, under det han satt i fängelse, författat ett stycke, hvilket han spelade då han gick till galgen. En dylik historia berättas om en Walesisk Bard, som på sin dödssäng författade och sjöng en visa. Men Brantome anför det märkvärdigaste exemplet om en Fransk Hoffröken vid namn Mademoiselle de Limeuil: “Durant sa maladie, dont elle trespassa, jamais elle ne cessa, ains causa tousjours; car elle estait fort grande parleuse, brocardeuse, et très-bien et fort à propos, et tres belle avec cela. Quand l'heure de sa fin fut venue, elle fit venir à soy son valet (ainsi que les filles de la cour et ont chacune un) qui s'appeloit Julien, et sçavoit très-bien jouer du violon. “Julien!” lui dit elle, “prenez vostre violon et sonnez moy tousjours jusque à ce |
Sida:Sjöfröken 1829.djvu/260
Den här sidan har korrekturlästs
298
Noter till Sjette Sången.
