Och på det berg der skimrar rödt,
För er ha orre, ripa blödt,
Vi äfven fiskat god forell
Att dermed fägna er i qväll.”
”Nej, sköna flicka!” sade han
”Er artighet tar fel; jag kan
Hos er ej vara väntad gäst,
På jagten störtade min häst
Jag vilse geck, skild från min svit,
Och oförmodadt kom jag hit.
Tro mig, min sköna, aldrig jag
Er bergsluft andats, förr'n i dag
Jag träffade, vid denna strand,
En Fé uti förtrolladt land.
23.
Nu Jungfrun sågs mot landet ro,
Och svarade: ”Jag nog kan tro,
Att aldrig förr ni varit här;
Men likafullt ni väntad är.
Ty Allan-bane, en gråhårsman,
Som dunkel framtid skåda kan (6)
Oss i går aftons förutsagt
Ert äfventyr på dagens jagt.
Han såg er grå och vackra hingst
Död ligga uppå bergens gingst,
Beskref er växt, gestalt och min,
Er jägarklädning dyr och fin,
Ert valdthorn, rikt förgyldt och prydt,
