24
Med snören, tofsar, grannt och nytt,
Och fästet på er krökta knif,
Gehänget, fästadt kring ert lif,
Den fjäder ni i mössan har
Och dessa svarta hundars par.
Han bad oss, att på bästa sätt
Ta mot en gäst af ädel ätt;
Dock, denna spådom knappt jag trott,
Och blott till detta ställe rott
Att hemta hem min goda far,
Hvars horn jag tyckte att det var”.
24
Då smålog fremlingen och sad':
”Till edert hem jag färdas glad;
Kanske profeten, klok och sann,
Bebådat mig som Riddersman,
Kringvandrande på äfventyr;
Nå väl! Jag ingen pröfning skyr,
Och för en vänlig blick af er
I all slags fara mig beger;
Må det då bli mitt första rön
Att ro ert Fé-skepp öfver sjön!”
I tysthet jungfrun hjertligt log
Åt fremlingen, som på sig tog
Slikt ovandt släp; han sällan fört
Och kanske aldrig åra rört;
Dock rodde han med friska tag:
Hans hand var fin, men icke svag.
