60
25.
Ung Malcolm, fastän smal och lång,
Var stark och stadig i sin gång.
Ett bälte, hvari satt en knif,
Höll manteln fast, kring spensligt lif;
En rundad vada omslöts tätt
Af rutig strumpa, snörd och nätt,
Och guldgult hår, i lockar små
Sig trängde omkring mössan blå.
Hans örnblick uppå fjällets snö
Såg ripan, och kring berg och sjö,
I ödslig skog, på villsam hed,
Han kände hvarje stig och led.
Den viga stenget fåfängt sprang
När Malcolms spända båge klang;
I språnget han ett rådjur nått
Fast det af fruktan vingar fått;
Och upp till berget Lomonds topp
Han ilade i ledigt lopp.
Så skön som kroppen var hans själ,
Den kände lifligt, tänkte väl;
Och förrn han Elin såg, ej fanns
Ett hjerta mera lätt än hans.
Det hoppade i bröstet, gladt,
Som fjäderbusken på hans hatt.
Dock en och ann förtrogen vän,
Som noga kände ynglingen,
Hans nit för sanning, dygd och rätt,
Hans hat till nedrigt handlingssätt,
