Sida:Sjöfröken 1829.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65

Långt bort i skogens mörka vrår,
Der bidar Douglas bättre dar
Tills himlen åter blifvit klar.”

30.

”Nej!” inföll häftigt nu hans värd,
”Jag svär vid Gud och detta svärd,
Min ätt förr komma må på fall,
Förr må min faders gamla tall
Förtvina till ett uselt flarn,
Än röda hjertats ädla barn
I faran lemna få mitt hus.
Förlåt, jag talar utan krus:
Din dotter mig till maka gif!
Du sjelf mitt råd och bistånd blif! —
Så snart man spörjer vänt förbund,
Hvar högländsk höfding, samma stund,
Vår vän och bundsförvandt skall bli
Och mot tyrannen stå oss bi.
Ack! När jag för min unga brud
Till altaret, skall klockans ljud
Gällt tränga fram till Kungens borg
Och väcka bäfvan, oro, sorg.
Och af min bröllopsfacklas ljus
Från tusen brända byars grus
Skall Jacobs sömn bli rysligt störd.
Nej, Elin se ej bort, så rörd!
Och blinka ej min mor, jag ber!

5