66
Jag har i ifvern yttrat mer,
Än menadt var; ty när till mig
Den vise Douglas slutit sig,
Behöfs ej strid, ej mordiskt bloss;
Vid våra pass vi ställa oss,
Och Kungen från vår vilda trakt
Får snöpligt gå, med all sin makt.”
31.
En sofvande till tornets topp
Skall stundom hafva klättrat opp,
Och, sittande vid takets brädd
Som lutat öfver hafvets bädd,
Vid böljans svall och stormens tjut,
Drömt farlig dröm i lugn till slut,
Tills han, af morgonsolen väckt,
I djupet skådat ned förskräckt,
Och trott sig se mång tusen ljus,
Och höra oupphörligt sus,
Och tyckt att muren, stark och hög,
Som spindelväf för vinden flög.
I denna yra, har det händt
Att han till slut sig frestad känt
I djupet brådstört hoppa ner,
Att slippa se och höra mer.
Så äfven Elin; häpen, skrämd
För Rodriks anbud, kungens hämd,
I sin förvirring frestad var,
Att köpa sin förföljde far
