68
Och är mig kär som vuxen karl,
Fast han mig vållat många qval
Förledd af hetta och förtal.
Sök derför ensam kungens nåd!
För mig och Elin blir nog råd.”
33
I saln gick Rodrik upp och ned
Och i hans mörka uppsyn stred,
Med sårad stolthet, vredesmod,
Som tycktes fordra hämd och blod.
Och manteln som för brasan flög
Och skuggan hemskt på pannan smög,
Var mörkrets ande lik, då han
Utöfver nattlig vandringsman,
Villfarande på ödslig hed,
Sin svarte vinge svänger ned.
Dock, obelönad kärlek slår
De djupaste af hjertats sår:
Och Rodrik, plågad af dess brand,
Med ifver tryckte Douglas hand.
En tår ifrån det öga flöt,
Som förr ej dylik droppa göt;
Och svikna hoppets klagoröst
Knappt rymdes i hans höga bröst,
Men, med hans stolta själ i kamp,
Dess hydda liksom slog med kramp.
Hvar snyftning, hvarje uttryckt qval,
Högt hördes i den tysta sal,
