Och, liksom hängande i skyn,
Nedsänder ifrån himlabryn
På sjön sin skugga, svart och stor,
Som tystar lundens sångarchor.
4.
Man reste upp ett bål af En
Ihop med rönnens torra gren,
Med spillror af en ek betäckt,
Dem åskan ut ur stammen bräckt.
Vid bålet, klädd i kåpa grå,
Sågs Eremiten Brian stå;
Hans dystra anlete och blick
Ett mer förtvifladt uttryck fick
Af borstlikt skägg och tofvigt hår;
Hans nakna armar, ben och lår,
Med djupa ärr beviste nog
Hur hårdt han sig med gisseln slog.
Det krig som förestod hans slägt,
Ur dvalan vilda munken väckt (2)
Och nu han kom från Harrows fjell,
Der han i öknen byggt sin cell;
Han såg ej ut som kristen prest,
Men som Druiden, grafvens gäst,
Hvars hårda själ och öga tål,
Att menskooffer se på bål.
Det sades ock, att hedna rön
Han blandade med kristen bön
I de besvärjelser han röt,
