82
I luftsken, dimma, öfverallt.
För honom uppläts klostrets dörr,
Men munken vurmig blef som förr;
Han läste mången diger bok,
Och lärd han blef, men icke klok;
Han tycktes blott bli mer besatt
Af tidehvarfvets lärdomsskatt,
Ty bland studier föll hans val
På spådom, svartkonst och cabal,
Tills han, med hjernan feberbränd;
Och hvarje nerftråd öfverspänd,
Och själn af mystisk fasa tärd,
Blef skygg för samhällslifvets verld,
Och sig från menskor undandrog
Längst bort i Harrows vilda skog.
7.
Här fick han syner om hvarann,
Som af ett spökbarn väntas kan.
Han satt vid svarta klyftans fot
Som vilda forsen slog emot,
Tills han i yran Necken såg
Stå upp ur grön och skummig våg;
Och töcknet skepnad fick med hast,
Af ryslig hexa eller gast.
I midnatsstormens tjut och vrål
Han hörde andars tungomål;
Och der en slagtning skulle stå
Såg han förut de döda gå. (5)
