86
Af barn och qvinnor med förakt;
Gud vill att så skall ske!”
Straxt hördes qvinnors tjut och gnäll
(Likt ugglans rop en vinterqväll
Som ofärd spår vid bondens tjäll)
Ihop med barnens röst så gäll
Och alla skreko de:
“Hans hus skall bli en hög af glöd,
Vi svärja honom skymf och död,
Och den, som honom räcker bröd,
Som tröstar, hjelper i hans nöd,
Förbannelse och ve!”
Det skriket svarte eko på
Djupt, djupt i skogens trollpacksvrå,
Der gamla, murkna björkar stå
På mossbelupna hällar grå.
11.
När åter allt blef tyst och lugnt
Sågs Brian andas djupt och tungt;
Och ögat glödde som en brand
Då han skar tänder, knöt sin hand.
Han öfvertänkte värre bann
Och större straffdom för den man,
Som icke flög till Rodriks stöd,
Föraktande hvad tecknet bjöd.
Det gnistrande halfbrända kors
Han släckte uti blodets fors,
Men straxt han lyfte det igen