Men liksom böljan, hvilken flöt
Mer lugnt i hafvets djupa sköt,
Mot stranden vildt och våldsamt bröt,
Så hvarje stämma häftigt röt:
“Ve den förrädarn, ve!”
Anbergets eko häråt log,
Ur klyftan vargen muntert drog,
Och örnen gladt med vingen slog,
Ty båda kände kriget nog.
10.
Snart tystnade det vilda skri
Och hemskt blef munkens signeri,
Med låga utrop, ve och ack!
Då han i brasan korset stack.
De ord, som tydligt då och då,
Man kunde höra och förstå,
Visst tycktes likna böneljud,
Men äfven hädelser mot Gud;
Sist skrek han, höjande sin hand,
Med lilla korset fullt i brand:
“Ve den, som detta tecknet ser
Och ej till strids sig straxt beger!
Ty så hans hus skall brinna ner,
Som detta kors jag visar er
Med vördnad att bese!
Den lågan lyse upp vår trakt,
Till prof på Clanens hämd och makt,
Förrädarns namn skall vara sagdt
