Skansen.
Ny utvidgning af Nordiska museets område.
Aftryck ur Stockholms Dagblad.
För ett år sedan erhöll Nordiska museet, tack vare grefve W. von Hallwyls frikostighet, den bekanta lägenheten Framnäs å Djurgården. Nu har museet sjelft, genom dr Artur Hazelius’ aldrig hvilande omtanke och ihärdighet, förvärfvat sig en stor del af Skansen, icke långt från Framnäs, som museet köpt af juveleraren Hammer och tager i besittning för sitt ändamål, såvida konungen, till hvilken alla förändringar i besittningsrätt af lägenheter å Djurgården skola hänskjutas, lemnar sitt samtycke.
Liksom mången stockholmare, då Lejonslätten å Djurgården uppläts till uppförande af Nordiska museets palats, frågade hvar det stället vore beläget, så spörjer nog mången nu också, hvar Skansen ligger. Låt oss se, hvad gamle Djurgårdsskildrare ha att derom förtälja. I sin år 1833 utgifna lilla bok »Djurgården förr och nu» skrifver J. E. Rydqvist, att »Skansen är en plats som icke blott, lik ett kastell, beherskar ingången till Djurgården, men äfvenledes beherskar kanske den vidsträcktaste utsigt af staden samt dess åt denna sida belägna omgifningar.»
Skansen utgjordes för sextio år sedan af en paviljong med plantering, hvilken senare äfven bildade en lång linie af klotformigt klippta träd innanför den med ett staket inhägnade afsatsen af berget, och så ser det på den sidan ut ännu i dag. Stället synes vidt omkring, beläget högt öfver Djurgårdsteatern och den villa som efter sin grundläggare, lifmedikus Säve, benämnts »Sevilla». Det kröner bergväggen åt den sidan, gränsar på södra sidan till den väg som leder bakom Hammers villa till baksidan af Hasselbacken och inneslutes på norra och östra sidorna af Belvederes område, med Fjeldstuen och Framnäs under sig.
Hvarifrån har namnet kommit? Utmärker det någon af Stockholms gamla befästningar, liksom Skanstull ännu erinrar om det lilla fästningsverk, som var beläget på det stället? Nej, Skansen på Djurgånden är otvifvelaktigt icke så gammal. Man bör icke låta bedraga sig af en gammal karta, som finnes i Fortifikationsarkivet i Arméförvaltningen och som har till öfverskrift: »Plan af Skantzen på Stockholms njia Diurgård med the angrepswärck, så ock qvarteren och fältlägret, tillika medh platzen der descenten skedde samt annat merha som notabelt är. Delineradt Anno 1672». Den kartan är högst intresant och upplyser bland annat, att skansen »förfärdigades» mellan den 25 april och 3 augusti nyss nämnda år samt angifver de »qvarter» som på platsen innehades af konung Karl den XI och hans moder enkedrottningen och rikets alla förnämsta män, såsom riksdrotsen, riksfältherren, riksmarskalken, rikstygmästaren, åtskilliga generaler m. fl., alla med utsatta namn. Några »eschafotter» (åskådaretribuner) för de kungliga samt furstliga och grefliga personer finnas ock utsatta. Vid närmare undersökning finner man dock, hvarpå vederbörande fortifikationsofficerare i ofvan nämnda arkiv fäst vår uppmärksamhet, att kartan tillhör de belägringsöfningar som år 1672 egde rum å motsatta sidan af »Ladugårdsviken» (Djurgårdsbrunnsviken) d. v. s. nuvarande Ladugårdsgärdet. Den »skantzen» finner man ock omnämd i ett kungl. bref af den 12 sept. 1672, liksom den är utsatt på en i kungl. biblioteket befintlig, med tysk text försedd karta utan årtal, men tydligen från sextonhundratalets senare del. Deremot nämnes ingenstädes och finnes ej på någon gammal karta någon skans på egentliga Djurgården.
Första gången »Skantzen» å Djurgården synes på en Stockholmskarta är, så vidt vi kunnat finna, på W. M. Carpelans af 1817. Fyra år förut hade grosshandlaren John Burgman erhållit upplåtelse af platsen, på honom, såsom J. P. Tollstorp i sin bok om »Kongl. Djurgården» upplyser, öfverlåten af traktör Klingberg, hvilken på 30 år erhållit besittningsrätten. Burgman började göra
