— 2 —
anläggningar på det höga, då skogbeväxta berget som beherskade ingången till Djurgården. »Nu mera är», skrifver N. W. Lundeqvist 1829 i tredje och sjelfständiga delen af den Stockholms stads historia, hvars två första, af Nils Lundeqvist utgifna, delar el äro annat än ett oförsynt eftertryck af Johan Elers Stockholm ... »nu mer är högst uppå berget en stenmur anlagd försedd med ett prydligt staket, liksom hela den innanför belägna parken, hvilken är genom flera gångar delad i blomsterqvarter och öfver allt prydd med träd och buskar.»
Benämningen Skansen skall icke ha uppkommit af några verkliga befästningar, utan, såsom J. E. Rydqvist m. fl. upplysa, deraf, att då varande arfprinsen (sedermera Oscar den förste), med tillhjelp af sina kavaljerer, uppförde en liten skans af lösbrutna stenar, i anledning hvaraf stället kallades »Prins Oscars skans» och slutligen för korthetens skull endast Skansen. Men äfven ett annat namn fans under ofvan nämnde grosshandlares tid, nämligen »Burgmans Fåfänga», hvilket Rydqvist tillskrifver »tadelsjukan snarare än skämtet» och, tillägger han, »förmodligen med afseende på de stora kostnader som användts på en anläggning, hvilken i materiel måtto ej kan vara synnerligt vinstgifvande», något som gifver nämnde författare anledning till åtskilliga betraktelser till Burgmans försvar. Man torde dock icke glömma, att »Fåfänga» var en vanlig benämning på lusthus och planteringar å höjder i Stockholm, t. ex. »Westmans Fåfänga», det af »bryggarekungen» Abraham Westman uppförda lusthuset vid Sabbatsberg, der sjukhuset nu ligger, »Titzens Fåfänga», en liten paviljong, anlagd af den bekante polisöfvergevaldigern Titz i hans trädgård på Skinnarviksbergen samt »Lundins Fåfänga» på bergen nära Danviken, der en verklig skans fordom funnits med en fortifikationslinie dragen till Hammarbysjö, och som nu tillhör grosshandlaren N. Paton.
Efter Burgman kom Skansen på Djurgården i hans mågs, grosshandlaren Adolf Fredholms ego, och efter dennes död köptes stället af grosshandlaren Adolf Berghman, kallad »skånske prinsen». Under senare år har Skansen tillhört juveleraren Hammer, men dr Hazelius, hvilken icke blott är outtröttlig i anskaffande af utvägar till ökande af Nordiska museets samlingar, utan äfven har sin uppmärksamhet oaflåtligt fäst på huru dessa samlingar skola bäst förvaras och varda lättast tillgängliga för allmänheten samt huru en del af dem, den som innehåller hela menniskoboningar och för lifvet i fria luften kännetecknande föremål, skall kunna uppställas i en vacker och tilldragande natur, han gick också och funderade på, huru Skansen der uppe skulle kunna förvärfvas för det fosterländska ändamålet. Vackrare läge har väl aldrig någon museiafdelning haft, och en sådan utsigt bestämdt ingen.
Redan sistlidet år, sedan Framnäs genom grefve Hallwyls frikostiga gåfva öfvergått i Nordiska museets ego, var dr Hazelius allvarligt betänkt på att förvärfva äfven en del, nämligen den obebygda, af Skansen. På Framnäs skulle nämligen den norska stafkyrkan uppföras och möjligen ännu ett par andra byggnader, men med många dylika borde den täcka udden icke belamras.
Emellertid var den då fordrade lösepenningen allt för dryg. Dr Hazelius ansåg dock icke, att all möjlighet för framtiden vore honom betagen att förvärfva ett område som otvifvelaktigt skulle vara af stor vigt för museet. Underhandlingarna upptogos derför ånyo, och då det slutligen var fara värdt, att den för museets syften välbelägna platsen skulle för längre tid upplåtas för andra ändamål och derigenom kanske gå alldeles förlorad för museet, tvekade dr Hazelius icke att personligen ikläda sig ansvaret för köpeskillingen, som genem hr Hammers välvilliga tillmötesgående nedsattes till 25 000 kr. Genom det den 2 innevarande månad undertecknade köpekontraktet tillförsäkrades dr Hazelius omkring två tredjedelar af lägenhetens område, och köpet väntar nu endast, såsom ofvan antyddes, på konungens stadsfästelse. Tilläggas må, att dr Hazelius lär vara icke alldeles utan förhoppning, att någon af våra framstående magnater skall till Nordiska museets båtnad bispringa honom och aflyfta den börda han på detta sätt åtagit sig.
⁎
Inträdet från landssidan till Djurgården kommer att väcka många minnen om Sveriges storhetstid. Från Narvavägen, som skär Banérgatan och går nära intill Torstensonsgatan,
