— 4 —
»Jag söker hennes mecenal», sade han till oss med sitt vanliga förtröstansfulla småleende och tillade: »Finner jag honom icke, får jag sjelf bära bördan, men upp måste stugan!»
Det vore sannerligen icke första gången han sjelf bär bördan, men just denna alltid färdiga beredvillighet att ställa sig sjelf i breschen gör att han ock finner bistånd, när sådant är af nöden, och vi hoppas att så skall ske äfven denna gång.
Nere vid dammen skall doktor Hazelius lägga gamla ekstockar och både »sommeskep» och »bolmaskip», båtar från Sommen och Bolmen, invid ett båthus af den för Sommen egendomliga modellen. Icke heller kolarkojor skola saknas, halft gömda der borta i skogsbrynet.
På andra sidan skola norska stabburar resa sig, och bredvid dem skall man få skåda den präktiga fatburen från Björkvik, i fall Framnäs ej kan rymma honom.
Öfver skogstopparne skola klockstaplar af sällsamma former höja sina spiror, och ärevördiga milstolpar ända från Karl den elftes tid skola stå här och der vid vägarne.
»Kanske», tillade dr Hazelius, sedan han skildrat allt detta, »skall en gång hela verket krönas med en stolt medeltidsborg, som man borde lägga på högsta punkten. Riddare och svenner skola der träffas i sin tids måleriska drägter...»
»Och samtiden skall stå häpen och beundra trollkarlen», sade vi, och doktorn log, men i det leendet låg ett medvetande icke af trolldom i gammal mening, men af att man med målet ständigt i sigte och aldrig svigtande viljekräft kan uträtta till och med underbara ting.
⁎
Det behöfs icke mycken fantasi för att, när man hör dr Hazelius med öfvertygelsens styrka skildra sina planer inom denna afdelning af det stora verket, se framför sig hela högslätten här uppe på Skansen fyld af menniskoboningar från olika åldrar och olika trakter i Sverige och äfven menniskorna sjelfva som befolka dessa boningar, allt sammans omslutet af den både fagra och högtidliga barrskogen, så äkta fosterländsk med sin mörka grönska och sin ljufliga skogsdoft. Detta är sannerligen poesi!
Men så kommer prosan. »Kostnaderna?» sporde vi.
»Små blifva de visserligen icke», svarade doktorn. »Sjelfva platsens planering, upptagande af gångar, m. m. kräfva icke litet penningar, och de böra snart anskaffas. Deremot inköpa vi en hel del af dessa enkla boningar för jemförelsevis en obetydlighet. Morastugan t. ex. kostade endast 50 kronor. Härtill måste dock läggas frakt, uppsättning och inredning. Underhållskostnaderna skola säkert täckas af inträdesafgifterna.»
»Men», invände vi vidare, »skola icke dessa vidt omfattande planer inverka hämmande på det stora byggnadsföretaget nere på Lejonslätten?»
»Långt derifrån», försäkrade doktorn. »Jag tror snarare motsatsen. Mången som hittills förhållit sig likgiltig, skall kanske, då Skansen börjat ordnas, få ögonen öppnade för hela uppgiftens storslagna art, för Nordiska museets ändamål, som innebär något vida mera än endast en insamling af fornminnen. Fosterlandskänslans väckande samt stärkandet af vårt andliga försvar är hvad styresmannen för Nordiska museet satt till dettas mål.
Hvarför misströsta, säger dr Hazelius, om att icke en flägt af hänförelse skulle kunna värma äfven några af våra rika män och qvinnor, och man kan få höra honom anföra hvad hans fader, gamle generalen, yttrade: låtom oss i väldiga droppar gjuta fosterlandskärlek i ung och gammal!... »Då», tillägger dr Hazelius, »räcka medlen till för både Skansen och Lejonslätten.»
Men det finnes äfven de som mena, att Stockholms stad, hvilken har en obestridlig fördel af Nordiska museet, borde också draga sitt strå till stacken. Det må ej glömmas, att andra stora städer äro angelägna om att understödja dylika inrättningar. Så har t. ex. Köpenhamns borgarrepresentation anslagit fri grund och en half million kr. till bryggaren Jakobsens Glyptotek, som ur nationell synpunkt och såsom attraktionskraft torde icke på långt när kunna mäta sig med Nordiska museet, när man hunnit ordna detta.
Stockholms Dagblads Tryckeri, 1891.
