Ty att det skulle lyckas henne att göra en broder af Jacob Worse, derom tviflade madam Torvestad icke. Hon kände till åtskilligt af verlden och hade sett flera äldre män, som gift sig med yngre flickor; hon skulle verka på honom genom sin dotter, hennes inflytande skulle utsträckas från bakgården öfver hela huset, bröderna skulle tacka henne och Guds sak befrämjas.
Sara såg alltsamman komma. Alltsedan samtalet om vinträdet var hon ej längre i tvifvel om hvad som var henne bestämdt.
Då Hans Nilsen reste, förärade han henne det dyrbaraste han egde. Det var ett egenhändigt bref från Hauge till hans mor. Papperet var gult och medtaget och bläcket blekt. Fennefos, som gått igenom bokbindarelära, hade sjelf förfärdigat ett par prydliga permar af papp till att bevara brefvet i, med hennes namn och ett bibelspråk tryckt utanpå.
Det pratades om detta bland qvinnorna, så märkvärdigt tyckte man det var, att Hans Nilsen ville göra sig af med en sådan klenod. Men den, som ville komma med någon häntydning i det afseendet till madam Torvestad, blef så skarpt och isande kallt afvisad, att ingen försökte det vidare.
Sara var förvirrad; glad och lycklig öfver gåfvan och de hjertliga ord han hade sagt henne, då han reste; men eljest var hon olycklig, hopplöst olycklig. Om natten låg hon och grät i sängen och bad om nåd att öfvervinna sig sjelf.
Och en sådan natt kom modern in i sofrummet. Der var alldeles mörkt, och Sara, som låg i sin gråt, märkte ingenting, förr än hon hörde
