Sara, de mjuka, fina händer, hvarmed hon bjöd honom hans té, hvari madamen — hvilket var en mycket stor ynnest — dröp ett par droppar rhum — allt detta förde han med sig öfverallt; och bäst som han var i det ifrigaste bestyr med sillen, kunde det komma ett blidt leende, ja nästan någonting drömmande öfver det gamla skeppareansigtet, som dock få märkte och ingen förstod.
Aldrig hade han varit så driftig eller haft sådan tur. Han saltade i år för gemensam räkning med firman och köpte en massa sill. Munter och rask som en yngling förde han lif och glädje med sig hvart han tog vägen; och alla voro ense om, att Jacob Worse var en tusan så treflig gammal kurre.
Gammal fick man för öfrigt akta sig för att kalla honom under denna tid.
»Fan är gammal,» brukade han svara och satte glaset ifrån sig, när någon var nog olycklig att proponera en skål för gamle Worse.
Men när han under fisket kunde få en anledning till att fara in till staden med en laddning sill, skyndade han sig att bli färdig på magasinet och gick för att tvätta sig.
Han gned sig med såpa och bytte om från topp till tå. Ändå var han icke säker på, att det ej följde med honom litet sill-lukt, och derför — jo, det skulle Randulf veta bara! — stänkte han sig med luktvatten, som Lauritz i största hemlighet hade köpt åt honom.
Pyntad, ren och välrakad, med utterskinnet borstadt och ryktadt och orkanböljorna, som började gråna, i den noggrannaste ordning fram förbi
