öronen — så uppträdde kapten Worse, ur firman Garman & Worse, som friare i byggningen inpå gården.
Det var något trohjertadt ridderligt hos honom, när han bragte sin hyllning, som klädde honom väl och som skulle ha tagit sig ännu bättre ut, om det gällt modern och icke dottern.
Men att gifta sig med en halfgammal, helig enka var någonting som visst aldrig kunde falla den muntre kaptenen in, och det hade då också madam Torvestad för länge sedan insett.
Då hon nu emellertid hade fått honom i gång och såg den ungdomliga ifver, hvarmed han gick på, förändrade madamen sin metod, blef tillbakadragen, kunde rakt icke förstå hans häntydningar, och då de blefvo tydliga, hade hon de otaligaste invändningar.
Sara skulle köpas dyrt.
Först var det nu den stora skilnaden i ålder — hon måste tillstå, att den var större än hon hade tänkt, hon hade verkligen icke trott, att kapten Worse var så nära femtiotalet.
Men — det var ju egentligen af mindre betydelse; det vigtigaste, det betänkligaste var hans själs tillstånd, hans svordomar, hans verldsliga sinne och hans fasthängande vid allt hvad som är af denna verlden.
Worse medgaf, att han icke var af Vår herres allra bästa barn, men så var han då heller icke af de värsta; han kunde ju bättra sig.
Ja, sannerligen måste han förbättra sig, om det skulle bli tal om att få Sara; han måste i många afseenden helt och hållet förändra sig.
