torftiga staden, som just befann sig i en dubbel jäsning genom ekonomisk uppblomstring och en stark religiös rörelse.
Ute på Sandsgaard deremot lefdes ännu rococotid. De högmodiga embetsmän och officerare, som bodde i staden, lifvades upp igen och återfunno sina traditioner vid festerna der ute, der man åt och drack länge vid långa bord, der sällskapet var så fint och säkert på sig sjelf, att samtalet ej behöfde vara så ängsligt fint; der ett dristigt ord eller en tryckning af en fot eller en hand, som förirrade sig, der den icke borde vara, eller en hviskning bakom solfjädern, som egentligen var en kyss på örsnibben, med ett ord, hundra små trådar, för lätta till att vara lättfärdiga, gingo från den ene till den andre och inspunno hela sällskapet i ett fint, glänsande silkesnät, bakom hvilken frivoliteten tog sig väl ut, blef elegant, sirlig, anständig som en menuett.
Och i detta lif sam konsul Garman, säker och behändig som en blank fisk.
När han på de stora bjudningsdagarne satt på kontoret om förmiddagen, flög pennan öfver papperet, och då skref han sina bästa bref. Hans tanke var så klar, hans sinne så färdigt och obekymradt, att det största som det minsta kom fram i sin ordning och på sin plats.
I samma bref, hvari han gaf order om en laddning kaffe, glömde han icke tolf bundtar lack och två korgar holländska kritpipor till kramboden; och från att ha gifvit en förlist kapten sina instruktioner kunde han utan ansträngning öfvergå till den mest detaljerade beskrifning af en
