inrättning med kakelugnsrören, som han hade sett i London och som han nu ville ha införd på stadens sjukhus.
Men när så posten var expedierad och klockan blef inemot tre — middagstimmen vid stora bjudningar — och konsuln hade rakat sig omsorgsfullt, parfymerat och pomaderat sig ur en mängd burkar och flaskor, då steg han uppför den breda trappan i sin långskörtade blåa frack med blanka knappar, puffar på axlarne, tätt åtsnörd väst, bröstkrås med diamantnål och det vackra gråsprängda håret liksom lätt pudradt i bucklor. Och då kunde det väl hända att han gnolade en vågad fransk refräng, tänkande på sina galanta äfventyr och sirligt och försigtigt lyftande sina vackra ben; det var hans dröm, att knäbyxornas tid skulle komma tillbaka.
Trots sina galanta äfventyr hade konsul Garman varit en mönstergill äkta man efter tidens fordringar; och då hans hustru dog, sörjde han uppriktigt och satte många minnesstenar med ömma inskriptioner på hennes favoritställen i trädgården.
Med fruns död blef det visserligen slut på sällskapslifvet, så att den utgiftsposten gick betydligt ned; men samtidigt stegrades ett par andra poster tämligen starkt, och det var de båda unga sönernas conti, isynnerhet Richards.
Konsul Garmans natur hade liksom tudelat sig i dessa båda söner. Richard var hans stolthet och svaghet. Hans vackra yttre och lätta sinne voro som ett återsken af konsulns egen ungdom; och när Richard tog den bästa hästen och den
