»Hvem, sade ni?»
»Konsuln — konsul Garman; han skickar mig till Bremen för att köpa fartyg.»
»Skickar?» sade madam Torvestad med ett misstroget leende, »jag trodde inte, att den ene kompanjonen så der utan vidare kunde skicka —»
»Kompanjon! Åhja — ser ni, han är ju konsul Garman och jag är skeppar Worse, annorlunda blir det aldrig. Och för resten, när det är fråga om att köpa fartyg, så är ju det just någonting för mig.»
»Det förundrar mig — ja, det bedröfvar mig, att ni inte lika gerna kan säga mig det verkliga skälet hvarför ni reser bort. Jag tycker vi kunde ha väntat det af er.»
Han bara stirrade på henne med öppen mun.
»Ty det skall ni veta, kapten Worse, jag förstår mycket väl, att ni inte reser annat än derför att ni önskar komma ifrån alltsamman.»
Hon ville fortsätta i denna litet hotande ton, men kaptenen sprang upp, ifrig och röd i ansigtet:
»Nej, vet ni, madam Torvestad, nu gör ni mig, ta mig tusan, stor orätt — ja ursäkta att jag svär, men det som skall fram, det skall fram! Ty först har jag nu retat upp mig och grubblat mig nästan grön för att slippa ifrån denna fördömda resa, och så kommer ni och säger att jag far med bakslughet och djefvulskap. Jag tror de ä’ galna, alle man i dag!»
Han trampade omkring i rummet och klådde sitt utterskinn; men madam Torvestad betraktade
