honom med välbehag, och det föll en sten från hennes hjerta.
Någonting nervöst och oroligt, som hade varit öfver henne, då hon kom, försvann alldeles, och hon fick åter sin vanliga öfverlägsna ton, så som en mor bör tala till en tvifvelaktig friare.
»Efter hvad vi ha talat om på den sista tiden nekar jag inte till att jag blef mycket öfverraskad, då jag hörde talas om denna plötsliga afresa.»
»Ja, tror ni inte jag har tänkt på det? Jag försäkrar er, madam, när jag tänker på att jag skall resa bort utan så mycket som ett säkert löfte, så är jag på vippen att bli galen. Må fan ta Bremerfartyget! Om jag bara kunde hitta på en förevändning eller en utväg —!»
»Åh, för tjugu år sedan hade väl Jacob Worse hittat på en utväg vid ett sådant tillfälle.»
Det var att ta honom på den ömmaste sidan. Att någon skulle tro han var en gammal stofil, som ej längre förstod sig på kärlek, det upprörde honom i hög grad; och han gaf madamen en skildring af sina känslor, så glödande och öppenhjertig, att hon i största hast måste laga att hon hejdade honom, ty det gick alldeles icke an.
»Godt, godt, kapten Worse! ja — ja — jag tviflar inte på det,» utropade hon flera gånger, »men det behöfves mera än den jordiska kärleken, hur trofast den än må vara. Den man jag med trygghet skulle anförtro mitt barn, min Sara, måste också vara fast och varaktigt bunden vid henne genom den gemensamma kärleken i Herran. Och ni vet hvad jag ofta har sagt: ert lif som
