»Med madam Torvestads dotter; konsuln vet, hon bor i mitt hus.»
»Såå, jag visste inte — jag trodde inte, att madam — salig Torvestad hade någon dotter i lämplig ålder.»
»Hon är visserligen något ung — något yngre än jag,» svarade Worse, som blef röd i ansigtet, »men eljest en mycket stadgad och allvarlig flicka.»
»Hennes familj tillhör de väckta; har kapten Worse för afsigt att bli haugian?»
»Nej, sannerligen han det har,» svarade den andre och ville skratta, men konsulns ton lockade icke till det.
»Nå ja, det rår ni er sjelf i, min käre Jacob Worse,» sade konsuln och reste sig för att räcka honom handen; »mottag min gratulation, och måtte ni aldrig ångra detta steg. När skall bröllopet ega rum?»
»Om söndag! Jaså, ni har då sannerligen brådtom. Ja ja — bara ni aldrig kommer att ångra det!
Då han gick, tänkte konsuln ett ögonblick på att springa efter honom och ge honom en riktig beskrifning ur sitt hjertas fullhet af haugianerna och all deras skenhelighet. Men han betänkte sig.
Morten W. Garman var en klok man, som ej slösade med sina ord. Han hade sett nog af skeppar Worse under det korta samtalet, och han var åtskilligt bevandrad i kärleken och dess mångahanda symptom.
Jacob Worse återfick ej sitt goda humör förr än han kom hem igen i sina rum, der det föröfrigt
