Den första skugga, som drog öfver skeppar Worses lycksalighet, var mötet med konsul Garman, då han skulle ut och tillkännage förlofningen.
»God morgon, Worse!» ropade konsuln emot honom, »han har nyss varit här, Bremerkaptenen, han vill med största nöje ta er med; och som han är alldeles segelklar, vore det kanske bäst att ni åkte ut till Smörviken i dag; vår vagn skall hemta er i staden, så kan ni vara i väg med första passande vind.»
»Ja, tack, herr konsul, men — hm —»
»Är det något hinder i vägen?»
»Ja, tyvärr, det har kommit ett hinder i vägen.»
»Någon olycka?»
»Nej, snarare en lycka,» smålog Worse; det var som om han fick litet mod vid denna vändning. »Jag skall gifta mig.»
»Fan anfäkta!» utropade konsuln och glömde sig alldeles. »Hm — gifta er — det kom mig något oväntadt. Med hvem, om jag törs fråga?»
