försvann i ett skåp, men derefter hade han bara ett obestämdt ljusrödt intryck af torskrom.
Han ville stiga upp, men i det samma kom Sara in från matrummet: »Nej, nej, du är sjuk, du måste ligga stilla.»
»Åh prat, Sara, det har ingenting att betyda. Det var bara, ser du, derför att —»
»Jag skall hämta mor,» sade hon och gick mot dörren.
»Nej, nej, hvad ska’ vi med henne? Då ligger jag hellre stilla, om du nödvändigt vill.»
Han lade sig igen, och hon räckte honom hafresoppan.
Den smakade sannerligen riktigt bra i hans slappa, törstiga hals; han tackade och ville ta hennes hand, men fick ej fatt på den.
Hon stod bakom honom och betraktade hans gråa hufvud, och det var lyckligt för honom, att han icke såg hennes ögon.
Skeppar Worse låg alltså hela dagen på soffan och fann sig rätt bra deri, medtagen som han var efter det obehagliga förmiddagsruset. Men dagen derpå var han rask igen. Han vågade likväl ej fråga efter karafinen; den var borta och kom aldrig igen.
Från sin son Romarino fick Worse ett mycket obehagligt bref. Den unge herrn utvecklade hvilken dårskap det var att ta en ung hustru vid så framskriden ålder, liksom han också tämligen oförbehållsamt beklagade sig öfver den pekuniära förlust han, Romarino, derigenom skulle utsättas för.
