Worse blef ond och räckte Sara brefvet; hon läste det, medan han gick af och an i rummet och brummade.
»Ja, du kan inte vänta dig annat,» sade Sara. »Den unge mannen har väl inte lärt sig bättre hvarken af sin mor eller dig. Som I sån, skolen I ock uppskära. Vill du, att jag skall skrifva till honom?»
»Ja, det skall du riktigt ha tack för, Sara, om du vill det,» svarade Jacob Worse glad; det skulle vara en stor lättnad for honom.
Öfver hufvud taget var det otroligt huru mycket Sara förstod sig på och huru mycket hon fick ändradt och iordningstäldt i huset, då hon väl tog i tu dermed. Det kunde också behöfvas, ty det var naturligtvis stort slöseri och mycken oordning i ett hushåll, der det ej var någon husmor och en man, som för det mesta var frånvarande.
Under de första veckorna efter bröllopet hade Sara icke intresserat sig för någonting alls. Då hela hennes halft utvecklade ungdom, hennes förkrympta önskningar och spirande hopp sålunda på en gång obarmhertigt nedtrampades, föll det ned liksom ett mörkt förhänge midt framför henne, som dolde lifvet och ej lemnade någon annan utsigt än att befrias från alltsamman genom en salig död.
Men en dag hade det vaknat någonting nytt inom henne.
Hon kom hem från några inköp i staden och träffade modern sysselsatt med att röja undan i hennes egna rum, ställa stolarne till rätta utmed
