betraktade de många små och stora nycklar, som hängde der inne.
Visserligen hade hon hört sin man säga i sin öfversvallande lycksalighet: »Se, allt detta är nu ditt! Du kan göra med det alldeles som du vill; och är det något som fattas och som du vill ha, så säg bara ifrån, och det skall anskaffas på fläcken.»
Men hon hade icke gifvit akt på hans ord. Hvad brydde hon sig om det alltsamman! Kunde någonting ersätta hennes förspilda lif?
Det var först åsynen af modern stökande omkring i hennes rum, som väckte henne, och alltifrån denna stund höll hon sig vaken.
Det blef snart förbi med de »gemensamma inköp», som madam Torvestad i början ombesörjde för bägge hushållen; Sara öfvertog sitt sjelf. Och fogligt men obevekligt blef moderns kungarike åter inskränkt till byggningen inpå gården och svalgången.
Sara var rask och väl inlärd och hon hade ärft moderns förmåga att ordna och styra. Denna hade emellertid aldrig fått utveckla sig hos henne; modern var ju alltid öfver henne, och Sara hade trälat i sina pigsysslor, pligttrogen och gudfruktig, utan annat intresse för de saker, hon ju ändå ej rådde om, än det att ej slå sönder någonting.
Nu hade hon sina egna saker, var fri och hade dessutom helt andra medel att råda öfver än modern. Den rika fru Worse, som de började kalla henne i butikerna, var någonting helt annat och mera betydande än enke-madam Torvestad, och det var känslan af detta som först gaf Sara
