sviken förhoppning. Alltid skulle han komma med stickord för detta giftermål; sjelf var han enkling med fullvuxna barn; den äldste sonen var skeppare och bodde i staden.
En annan sak var också pinsam för Worse, nämligen när Randulf talade om huru de skulle ha det på fisket i år. Ty Worse mindes sitt löfte till madam Torvestad. Men en dag fälde Sara några ord, som om hon vore förberedd på, att han skulle resa som vanligt.
»Ja men —» invände Worse, »jag skall säga dig att, innan jag blef gift, måste jag lofva din mor att jag aldrig —»
»Jag vet det; mor har berättat mig det. Men det löftet tog mor af dig för min skull, och derför löser jag dig ifrån det. Du kan gerna resa, om du vill.»
Sara hade sagt det samma till modern, då de talade om saken, antingen derför att hon icke hade någonting emot att bli sin man qvitt för en tid, eller derför att hon äfven i den saken ville vara oberoende af modern. Så uppfattade denna det och blef allt mer och mer betänksam.
Men Worse blef nu mycket ifrig att prata om allt hvad han skulle uträtta på fisket, och Randulf tänkte i sitt stilla sinne: nu har han fått lof.
Det blef för öfrigt ett dåligt fiske det året; sillen stod ojämt och flyttade hvarje ögonblick; storm och oväder var det också. Det ville icke gå för skeppar Worse; den gamla lyckan hade gått ifrån honom, djerfheten också påstodo många; Worse började bli gammal, var den allmänna domen.
