Sida:Skeppar Worse.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 129 —

anskaffas, hennes ylleklädningar nästan lika dyrbara som sidenklädningar, och hade hon en hvit krage om halsen, var det en äkta spets till ett par daler alnen.

Äfven männen funno någonting extra hos den unga hustrun, och de sade ofta till sina madamer: »Se på Sara! Så skulle ni kläda er, så skulle ni styra ert hus!» Modern fick också mycket beröm för att hon hade lärt sin dotter så väl. —

Till bönemötena följde skeppar Worse ej alltid med. När han någon gång hade större lust att gå på klubben eller till Randulf, sade Sara ej emot.

Men i sjelfva verket tycktes han trifvas bäst hemma. På vintern, när ljusen tändes tidigt, satt han vid bordet i salen med sitt arbete. Jacob Worse var nämligen ganska händig, och i sin ungdom hade han lärt sig litet skeppsbyggeri. Och nu hade han hittat på att bygga sig ett litet modellskepp, halfannan aln långt, som han ämnade rigga och fullborda i minsta detalj efter »Familjens Hopp.»

Sara läste högt för honom, medan hon stickade. Det var Scriver, Johan Arndt, Luther och de andra. Worse hörde ej på mycket, men hennes stämma var så behaglig och treflig att höra, och hon var så vacker, när ljuset föll på hennes rena panna och det mörka slätstrukna håret.

På klubben voro och förblefvo de honom alltför qvicka; till och med Randulf var svår till att retas med honom. Jag vet icke huru det kom sig, men Randulfs hemkomst blef egentligen en