han fruktade: de hade alldeles förstört skeppar Worse för honom.
Detsamma tyckte jungfru Birgitte och jungfru Mette. Visserligen kom han under den första tiden af sitt äktenskap oftare ut till Sandsgaard och försökte att vara alldeles som förr.
Men det gick ej; han kunde ej längre finna tonen, och å bägge sidor kändes det pinsamt, att de gamla goda dagarne voro förbi för alltid.
Blott en enda gång hade fru Sara Worse varit på Sandsgaard. Konsuln gaf en stor middag till ära för de nygifta.
Med nedslagna ögon satt hon bredvid konsul Garman vid det lysande bordet omgifvet af alla de fina herrar och damer, som hon kände igen från gatan eller från kyrkan. Rundt omkring henne ljöd skämt och skratt och ett muntert larm, som hon aldrig i sitt lif hade hört make till, fast man den dagen ändå inbillade sig att man lade band på sin munterhet af hänsyn till den unga fruns kända religiositet.
Jacob Worse deremot, som var van vid detta och som var omtyckt af alla, satt så innerligt förnöjd och ville nicka till sin hustru. Men hon lyfte knappast sina ögon under hela måltiden, och då de kommo hem — Worse måste finna sig i att åka — sade hon till honom, att hon kände det, som om hon varit i helvetets förgård.
»Åhnej, Sara, hur kan du säga så? Det är sannerligen präktiga och hyggliga menniskor allesamman.»
»Ja, du förstod väl, att de bara gjorde narr af dig?» sade hon skarpt, ty så hade hon
