uppfattat det, när borgmästaren eller en af de andra utbad sig den äran att få dricka ett glas med den gamle kaptenen och den unge brudgummen.
Hon kom aldrig dit mera. För det första var hon klok nog att inse, att hon aldrig skulle få fotfäste i denna krets; men för det andra var det verkligen för henne, som från barndomen ej hade hört annat än allvarligt och gudligt tal, någonting djefvulskt hos dessa glada, sorglösa menniskor, som skrattade högt medan de drucko det farliga vinet.
Konsul Garman förebrådde beständigt sina svägerskor, att de ej förr hade gifvit honom underrättelse om skeppar Worses maskopi med haugianerna. Han påstod, att han skulle nog ha kurerat honom, om han bara hade fått honom under behandling, innan sjukdomen hade tagit öfverhand.
Emellertid tycktes Worse vara belåten; och det var ju väl så länge det varade. Men på Sandsgaard saknades han, och när han drog sig tillbaka från sjön och öfverlemnade »Familjens Hopp» till andra, uppgaf konsul Garman honom alldeles som spolierad och förstörd.
Konsuln var alltså ännu mera ensam än förr, och ofta vandrade han i melankoliska tankar af och an på den breda, grusade vägen framför trädgårdspaviljongen.
Den låg vid en dam, rundtomkring hvilken det växte en vacker krans af vass. Dammen måtte förr ha varit mycket större, ty konsuln mindes från sin barndom, att det hade varit vatten på bägge sidor om lusthuset och en bro, som kunde lyftas upp.
