Sida:Skeppar Worse.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 145 —

voro medlidande med henne och alla bröderna i den trakten, som blindt vandrade i sina synder och i sin egenrättfärdighet.

Men på sin vandring söderut genom vänligare trakter, bland menniskor, som kände honom från fordom och som kommo honom till mötes med ömt bekymmer, kunde det ej vara möjligt annat än att hans sinne mildrades något. Och då han gick genom Sandsgaard, måste han ovilkorligen stanna, öfverväldigad af alla de minnen, som vaknade vid åsynen af den vänliga viken och kyrktornen i staden, som han redan kunde se.

Hans Nilsen ransakade ännu en gång sitt hjerta; men han fann icke annat än hvad der borde vara. Sara var för honom en syster eller en bror; hon var en annan mans hustru, och han ville önska att hon var lycklig.

Men innan han gick vidare, råkade han se in öfver staketet, och mellan grenarne upptäckte han konsul Garman, som gick och spatserade.

Fennefos kände igen honom, och hans lidelsefulla sinne vaknade igen vid åsynen af denna oomvände gamle man, som vandrade der inne så trygg i sina synder, midt i all sin rikedom, omgifven af ögonens lust och köttets lust, vandrande med öppna ögon direkt in i helvetets pöl och pina.

Han grep om sin staf och gick vidare; de skulle få känna der inne i staden, att Hans Nilsen Fennefos hade kommit tillbaka.

Emellertid vek det sista skimret af aftonrodnaden och himlen blef ljusgrön längs horizonten;

Skeppar Worse.7