Sida:Skeppar Worse.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 144 —

stödd mot portstolpen vid en liten stängd utgång i trädgårdsstaketet.

På ryggen bar han den stora rensel, hvari han förde sina böcker och traktater; han var dammig och trött efter en lång dags vandring i solsken.

På tre år hade han ej varit i denna trakt af landet, och mycket hade försiggått med honom sedan den tiden.

Då han erfor, att Sara hade blifvit gift med skeppar Worse, fick han ett våldsamt slag eller styng invärtes, en kroppslig smärta, som nästan qväfde honom. Han förstod nu med ens, att han ändå var fången i en kärlek till denna qvinna, mot hvilken hans kärlek till bröderna, ja till och med hans kärlek till Gud var blek och att räkna för ingenting.

Han förfärades öfver sig sjelf och kastade sig i stoftet i ånger och bön. Och som han nu tyckte, att intet straff eller ingen bot var hård nog för ett så stort bedrägeri, ett så stort brott, blef han också sträng mot andra; och han begynte att med brinnande ifver predika bot och bestraffa syndarne i ord hårdare än någon hade användt före honom.

I tre år stod han i denna häftiga, omedelbara kamp mot synden inom sig och omkring sig, och under tiden lyckades han böja sitt hjerta och rensa ut den syndiga kärleken, och det blef honom klart, att både han och bröderna hittills hade visat alltför liten stränghet både i lif och lära.

Derför lydde han också kallelsen och kom söderut. Hans känslor, då han läste Saras bref,