höll sig mest hemma och samtalade med madam Torvestad. Öfver i hufvudbyggningen hos Worse hade han också varit.
Då de möttes första gången, voro de allena, och då Sara lyfte upp sina mörka ögon på honom, kom det en darrning i hans röst. Men han öfvervann det strax och talade vidare lugn och allvarlig utan att se mycket på henne.
Sara sade nästan ingenting; hon bara lyssnade till hans röst.
Skeppar Worse kom in och helsade Hans Nilsen hjertligt välkommen; men den andre studsade, då han såg huru gammal han blifvit under dessa år; munnen var så slapp och hyn så gul.
De talade om bjudningen, som skulle ega rum dagen derpå hos Sivert Jespersen, och Worse gick fram och tillbaka och strök sitt utterskinn; det var klart att han hade något på hjertat.
»Hm — hm —» sade han ett par gånger, när det blef en paus i samtalet mellan de båda andra, »det är den 24 juni i morgon, ja sannerligen är det inte det — hm, hm — midsommardagen — ja, ja, det är det!»
»Är midsommardagen någon bemärkelsedag för skeppar Worse?» frågade Fennefos; han ville gerna vara vänlig mot hennes man.
»Bemärkelsedag! Åhja — ja, det skulle jag tro, Hans Nilsen! I många, många år — det är Randulfs födelsedag, ser ni — och ända sedan vi voro pojkar — åhja ja, det är ingenting att tala om, det är förbi med de tiderna.»
