»Ni ville kanske derför hellre vara tillsammans med skeppar Randulf i morgon än gå till Sivert Jespersen?»
»Det är skam att tillstå det, men det ville jag verkligen hellre.»
»Jag tror inte, att någon skulle bli ond på dig, om du inte kommer till Sivert Jespersen,» sade Sara; sedan hon hade återsett Fennefos, var hon glad att bli sin man qvitt för en hel dag.
Jacob Worse blef glad som ett barn öfver denna oförmodade vändning och skyndade sig bort till Randulf för att anmäla, att han hade fått lof till att komma.
De båda andra sutto qvar ensamma, och det blef en liten paus.
»Är inte din man frisk?»
»Nej, han är sjuk; jag tror han har en invärtes åkomma.»
»Du menar till kroppen; jag tänkte på själen. Är han ännu i sina synder?»
»Jag är rädd för det, Hans Nilson. Ordet får ingen makt i honom.»
»Har du försökt att hjelpa honom, Sara?»
»Ja, jag har försökt, men jag ser inte mycken frukt af det.»
»Kanske har du inte försökt på det rätta sättet. Han har varit en kraftfull man, kanske behöfs det kraftfulla medel till att böja honom.»
Hon ville ha frågat honom mera om detta, men de blefvo afbrutna af madam Torvestad, som kom för att hämta Fennefos. De skulle efter aftal bort och se på en asyl för flickor, som haugianerna hade upprättat.
