Sara följde med, hvilket modern just ej tyckte så mycket om. Under den senare tiden hade hon varit så stäld i skuggan af dottern, att hon nu af all makt sträfvade att få behålla Fennefos för sig sjelf.
Emellertid låtsade hon sig vara mycket glad, och de begåfvo sig af alla tre. Sara erfor en egendomlig glädje vid att gå tillsammans med honom, fastän han hela tiden böjde sig emot modern, som halfhögt berättade honom ett och annat om dem de mötte.
Men då de kommo hem igen, sade Hans Nilsen farväl till madam Torvestad utanför och följde med Sara in i hennes rum.
De talades länge vid, och Sara berättade honom om bröderna och satte honom in i allt hvad som förefallit under hans frånvaro. Då hon snart märkte, huru han nu såg allting strängare och mörkare än förr, leddes äfven hon att i sin framställning ge alltsamman en värre prägel. Hon berättade om den stora ljumheten bland dem, det vidriga begäret efter jordiska egodelar, huru de af syndig fåfänglighet eftertraktade att anses af menniskorna och huru de läto smickra och prata omkull sig af de unga presterna, som ville tränga sig in i deras välgörenhetsanstalter och hedningamission.
Fennefos hörde på henne och tackade henne, då hon slutat.
»Men du, Sara, huru har du det?»
»Tack, Hans Nilsen,» svarade Sara och såg upp på honom, »af mig sjelf förmår jag
