Sida:Skeppar Worse.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 153 —

en bit stek och åt tyst, medan hon läste. Stämningen bland dem började bli lättare, och de sågo frimodigare bort till Fennefos.

Madam Torvestad läste väl, utan att uttala främmande ord orätt som de andra, hvilka fått mindre god undervisning från barndomen:

»Ändtligen kom den tid, då Elias — härmed menas Francke — skulle tagas bort; det var år 1727. Utur mitt mörker fick jag se en klar syn in i de saligas boningar. Jag såg den store fridsfursten, omgifven af en otalig skara frälsta, med leende mun tilltala dem sålunda: »Min faders välsignade! I älsken mig och jag eder, vi fröjdas af hvarandra. Och nu hafva vi ett nytt föremål för vår glädje. I detta vårt nya Jerusalem skola vi i morgon fira en glädjefäst En stor, en högt benådad själ skall då erhålla sin krona. Han håller nu på att aflägga sitt jordiska omhölje.»

Genast ropade hela himlen med största högaktning: Amen! Amen!

Men hvem? frågade den ene den andre, o hvem skall denne nyankomne och högt benådade vän vara?

Min uppmärksamhet föll nu i synnerhet på trenne, som voro de värdigaste åldringarne och högtsaligt smyckade med kronor och rent skinande silke i öfverengelns prakt. Hvem är denne? denne? denne? frågade mitt hjerta ett ögonblick. Och genast igenkände jag dem: det var Luther, Arndt och Spener.

»Bröder,» sade Spener, »tron I att jag kan gissa hvem vår konung menar med den salige vän, som morgondagen skall förklara? Säkert