måste Francke vara den som skall krönas; förty han har kämpat redligen.»
Så talade den käre Philip Jacob; och Frälsaren som i detsamma stod nära hos honom, svarade leende: »Du sade det.»
I hela himmelen gjordes häröfver glada klappningar med händerna.
Så kom den saliga dag, som Franckes själ så länge hade suckat efter. En stor skara af de saliga tjensteandar, som redan stodo beredda och längtade efter att utföra sin konungs ärende, fick i detsamma en vink från vår Förlösare till att afhemta Franckes själ. Himmelens portar öppnades, Israels vagn och dess ryttare i sin sedvanliga prakt foro ned för att hämta Eliam.
Med den heligaste och blygsammaste försigtighet skred Francke igenom det heliga Zions portar, och i det samma vände Frälsaren sig till sin förstfödde: »Se,» sade han, »se min Francke. Se huru denna själ med sina stora gåfvor och gyllne kläders prakt dock allra saligast glänser med sitt okonstlade hjertas ödmjukhet!»
»Men kom, min August Herman!» fortfor konungen. »Kom, min utkorade syster. Tag ditt hederssäte på min högra sida.»
Men som han nu märkte, att konungen sjelf kom honom till mötes, kastade Francke sig på ögonblicket med den sirligaste vördnad ned för hans fötter och kysste hans klädafåll.
Zions konung skyndade sig nu att upplyfta sin brud och ge henne fridens kyss.
Ack, att jag hade kunnat se och höra mera! men nu slutade min syn, då Frälsaren tog sin rena
