sången och måste passa på alla sina dallringar och tremulanter.
Kokfrun förstod det emellertid mycket väl. Men hade hon låtit ta ifrån sig laxen, så skulle då inte den onde sjelf narra af henne desserten. Hennes renommé skulle vara förspildt i alla fina hus, om det kom ut, att hon till en middag för två och tjugu personer endast hade serverat soppa och stek — ingen fisk, ingen dessert!
Aldrig i verlden skulle det ske! Och eldröd i ansigtet af inre rörelse bar hon sjelf fram ett enormt fat feta spritsbakelser, som hon satte midt framför Sivert Jespersen.
Det gjorde ett oerhördt pinsamt intryck, och värden hade nästan ingen röst qvar, då han började fjerde versen:
«Fylt hafver jag min ondskas skål,
Och det i riksta måtto.»
Desserten blef orörd; efter sången läste den gamle färgaren från bordet, hvarpå de ytterligare sjöngo två verser af:
»Vår måltid nu vi sluta af
Och knäppa våra händer.»
Vid kaffet rådde en tryckande tystnad; några voro allvarsamt gripna och bedröfvade, andra sneglade ängsligt på de äldsta. Qvinnorna samlade sina ytterplagg för att gå till bönsalen, der det skulle bli bibelförklaring; Fennefos och några af männen följde med.
Men inne på Sivert Jespersens lilla kontor bakom kryddboden samlades fem sex af de gamla.
