sig öfver hvarifrån han visste allt detta; ty ingen tanke kunde komma någon annan väg än han förde dem fram på.
»Hvad är det väl nu qvar,» ropade han, »hvad är det nu qvar af den första kärleken bland eder? Månne han skulle igenkänna sina vänner, om han ännu vandrade i köttet, han som väckte våra fäder och som ännu många af de gamla bland oss ha sett ansigte mot ansigte? Och månne den Frälsare, i hvars blod I blifven kallade till den första kärleken, månne han skall kännas vid eder på domens dag? Ve, ve! Den gode anden är viken ifrån eder, och I hafven anammat en ny anda full af verldsliga omsorger, stolthet, högmod, öfverdåd och vällust, och för er skull bespottas Guds namn bland hedningarne.
Eller månne I hafven glömt den gamle fienden? Eller tron I dåraktigt i edra hjertan, att den gamle ormen sofver? Ve öfver eder! ty I — I sofven! och edert uppvaknande skall varda som den rike mannens, då han vaknade till helvetets pina.»
Flera qvinnor började gråta. Männen sutto och hukade sig ned, hvarje gång ett nytt slag kom. Men då han slutade, sade Sivert Jespersen, ödmjukt leende: »Nu tänker jag det är bäst att vi sjunga:
«Ve mig, att jag på tusen vis
I vällust har mig vältrat.«
Vid den tredje versen visade sig kokfrun med desserten. Värden gjorde de förfärligaste miner till henne och skakade på hufvudet, men han ledde
