en gammal vidlyftig handelsgård, som omfattade hela qvarteret vid torget och slutade i ett stort fem våningars magasin vettande ut mot viken. Ty Jacob Worse hade pengar, dem han dels samlat som mångårig skeppare, dels hade förtjenat på egna spekulationer.
När han var hemma om vintern, var han den ifrigaste på fisket från första dagen, tills det var slut; köpte, sålde och saltade för egen räkning.
C. F. Garman befattade sig icke så mycket med sillen; huset dref helst spekulations- och kommissionshandel med salt och spanmål i förbindelse med bankir- och vexelaffär.
Skeppar Worse hade således under årens lopp gjort sig till en jämförelsevis rik man; och när han, som denna gång, hade varit så länge borta, var han mycket nyfiken på att få veta, huru hans folk hade skött sig under den långa tiden.
Men intet intresserade honom dock till den grad som att träffa skeppar Randulf, och hvar gång han tänkte på det, slog han sig på knät och skrattade högt.
Inne i viken lågo endast få fartyg, eftersom det var sommar; men här och der fingo de ändå fram sina flaggor, då de sågo Jacob Worses båt komma inåt. Från bryggor och magasin på bägge sidor om hamnen ropade bekanta till honom; han helsade tillbaka och smålog, stolt och förnöjd.
»Hvart skall du ta vägen, Lauritz?» frågade han, då de närmade sig bryggan; ty Lauritz Seehus var ifrån Flekkefjord.
»Jag tänker väl, att jag tar in hos madam Torvestad; der har jag alltid bott förr,» svarade ynglingen.
