Det var ett lif och en brådska och ett salmsjungande och en uppbygglighet öfver staden, som den gamle på Sandsgaard ej tröttnade på att förundra sig öfver. Och alla dessa menniskor hade penningar.
Härifrån utgingo konsulns sorgliga betraktelser, men dem behöll han för sig sjelf. Icke en gång Christian Fredrik fick veta huru svårt han mången gång hade det. —
»Familjens Hopp» låg val förtöjd med flagg under gaffeln, med vimpel och standar. Manskapet gick i land, medan der var en ständig ström af besök om bord både från Sandsgaard och staden.
Kaptenens hvitmålade slup bemannades. Jacob Worse satte sig akterut på en utbredd flagga, hvars ändar släpade i sjön. Bakom honom kröp Lauritz upp och tog rorlinorna; det skulle se ut alldeles som en örlogsbåt. Sex man rodde med långa årtag och satte vattnet i en gungande rörelse med årorna.
Så hade skeppar Worse hela tiden tänkt sig att återvända från sin Rioresa, och derför var han också själaglad, då han nu kom inåt den smala vik, som bildade inloppet till staden.
Ty det kunde aldrig ha fallit honom in att låta ro sig i land vid Sandsgaard och derifrån promenera till staden, fast det var mycket kortare och fortare. Det var en fix idé hos honom att Sandsgaard var en ö, och hurudant än vädret var, lät han alltid ro sig både fram och tillbaka.
Han kunde se, att de hade hissat flagg på hans magasin inne vid torgbryggan. Worse egde
