ett ord; han bara svängde sig om på golfvet och packade sig ut från kontoret. Men den som fick andra konossementer, det var jag!»
»Ja, den gången var du duktig, Jacob!» utropade Randulf; det var längesedan han hade hört den historien.
De drucko en skål för gamla dagar och föllo i tankar hvar och en på sitt håll. De voro bägge röda i ansigtet, och Worse såg frisk och stark ut i afton; det gula i ansigtet var borta, men orkanböljorna vid öronen voro hvita som skum.
Slutligen sade Jacob Worse: »När jag ser på ett sådant der stort bord som det du har der framför soffan, så kan jag inte begripa, att skifvan kunde remna tvärt öfver såsom du mins den der natten i Königsberg.»
»Ja, men ser du, Jacob, vi dansade ju mot bordet med full fart.»
»Ja, full fart hade vi,» småskrattade Worse.
»Men du store sankt Antonius, hvad vi sprang sedan!» ropade Randulf och skrattade, så att han skakade.
»Och så beckande mörkt som det var, innan vi hittade båten. Jag undrar hvad det kostade, det der bordet.»
»Ja, det må du gerna säga, Jacob; jag har aldrig varit i det huset mera.»
»Inte jag heller.»
Nu fingo de fatt i den ena historien efter den andra från sin vilda ungdom; de berättade dem bara till hälften eller med häntydningar, ty de kunde dem utantill allesamman, bägge två.
»Hvad säger du om en liten perla till, Jacob?»
