Worse öfverlägset. »Gamle Bencke i Danzig fick sanna det, han. För först lurade de mig på sillen, som de alltid göra.»
»Alltid!» bekräftade Randulf.
»Och sedan på rågen —»
»Tala aldrig om det!»
»Men så hade de till sist satt något nytt djefvulskap i konossementerna.»
»Hvad var det?»
»Det vet inte tusan, men jag såg det var något nytt, som inte brukade stå, och då ville jag inte skrifva under.»
»Nej, naturligtvis.»
»Och kontoristen, som var ett slags dansk, han stod färdig med pennan och ville locka mig, för det hade ingenting att betyda, det var just till fartygets fördel och en hop så’nt der, som man kunde förstå var lögn. Ja, så var det bara det att jag svor på, att konossementer ville jag ha som jag var van och förr skref jag inte under, om så både rågen och briggen skulle ligga tills de ruttnade på Danzigs redd.»
»Naturligtvis,» bekräftade Randulf.
»Men bäst som vi stodo och dividerade om detta, kommer gubben Bencke sjelf ut på kontoret, och så förklarar dansken för honom hvad det var. Och då blir gubben helvetes arg, kan du förstå, och börjar skälla och svära på tyska det värsta han kunde. Men då blef jag också arg, och så vände jag mig om och sa’ till honom på tyska, förstår du; just så här sa’ jag till honom: »Bin Bencke bös, bin Worse ock bös!» och när han förstod, att jag kunde tyska, vågade han inte mucka
