»Hvad var det du ville säga?» frågade Hans Nilsen.
»Jag — jag tänkte fråga, om du inte vill ha mera saft och vatten,» svarade hon osäkert.
»Nej, tack! nu skall jag allt gå.»
Han reste sig och gick öfver golfvet. Hatten låg på bordet, men Fennefos gick som om han icke visste hvar han var, fram emot fönstret och såg ut mot den ljusa aftonhimlen.
Sara reste sig också och gick till ett skåp mellan bägge fönstren, der hon gaf sig till att syssla med ett och annat.
Han märkte, att hon var strax bakom honom, vände sig om och gick tillbaka till stolen.
»Det har varit vackert, varmt väder i dag,» sade han; men hans röst var så tjock och underlig, och fast han nyss hade druckit, var han alldeles torr i munnen.
Sara svarade också något otydligt, tog glaset, som han hade druckit ur, och satte det på brickan; hon darrade på handen, så att de hörde glaset skramla mot brickan.
Hans Nilsen reste sig åter, gick liksom i yrsel ett par steg hit och dit, kom slutligen fram emot henne, som om han ville säga något; hon vände sitt ansigte emot honom, så att ljuset föll på henne.
Hans läppar rörde sig, men det kom intet ljud, tills han ändtligen fick fram: »Du är så blek.»
»Hvad säger du?» hviskade hon; hans röst var så otydlig, att hon icke förstod.
