Han försökte ännu en gång; och som för att underhjelpa orden, som ej ville komma, närmade han sin hand till hennes kind. Han kom att röra vid det mjuka, fina skinnet, och då öfvergaf medvetandet honom; det brusade genom hans hufvud, han visste af ingenting, men han höll henne i sina starka armar, nästan lyftande henne från golfvet, medan han kysste hennes ögon och hennes mun.
Hon slet sig icke lös, hon stötte honom icke ifrån sig; men det gick en darrning genom henne, som han märkte.
Han släppte henne till hälften en sekund, så att han kunde se henne i ansigtet; deras ögon borrade sig in i hvarandra, han såg det bleka ansigtet, läpparne ännu halföppna efter de vilda kyssarne; han kunde taga henne, hon låg i hans armar, det började åter brusa i hans hufvud — då sprang han tillbaka med ett skrik: »Herre, hjelp oss! Hvad är det vi göra?»
Men då dörren var stängd, skyndade hon öfver golfvet och lyssnade. Hon hörde honom tumla ut ur farstun, hörde porten slå igen och hans hastiga steg förbi fönstren.
Då vände hon sig mot ljuset, med händerna pressade mot sitt bröst; i mungiporna skälfde någonting, som liknade ett bittert leende; derpå kastade den unga, kraftfulla qvinnan sig ned på golfvet och snyftade. —
Då Jacob Worse munter och »jämt laddad» kom famlande hem en timme derefter, fann han sin hustru läsande i bibeln med två ljus på bordet och nedrullade gardiner.
