»Ja, ja,» skyndade han sig att afbryta, »eftersom ni anser, att jag bör göra det, skall jag bedja Gud vända det till det bästa.»
»Jag skall tala med Henriette,» sade madam Torvestad.
»Tack, men jag ville gerna sjelf —»
»Nåja, till dig har jag förtroende; här inne är väfrummet.»
»Nu genast! Jag tänkte —»
»Det är inte något skäl att uppskjuta det,» svarade madam Torvestad, öppnade dörren och ropade ut tjenstflickan; derpå lät hon Fennefos gå dit in.
Han lät leda sig som en hund. Det var intet tvifvel om att ej madamen kände till alltsamman. Och denna blygsel tillsammanlagd med hans trötthet gjorde honom alldeles viljelös i hennes händer. I fyra dagar hade han flackat omkring längs kusten, undvikande sina bekanta, och hos främmande hade han ätit och sofvit. Hela tiden hade han kämpat i ånger med fruktan och bäfvan. Men han hade vändt tillbaka tvifvelaktig och utan frid i sitt sinne med den obestämda afsigten att hämta sina saker och resa långt bort.
Då han nu stod inför Henriette, som såg honom oroligt in i ansigtet, visste han ej hvad han skulle göra.
Men hon, som hade fått tillräckligt många häntydningar under den senare tiden, tog mod till sig och sade halfhögt: »Hans, jag är förlofvad.»
»Jag har gifvit Lauritz Seehus min ed för lif och död,» tillade hon och såg fast på honom.
