Sida:Skeppar Worse.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 181 —

Madam Torvestad förstod ej riktigt hvad hon såg, men det förstod hon, att Fennefos på ett eller annat sätt hade fått en knäck; kanske var han så lättare att leda.

»Du frågade mig också den gången, Hans Nilsen, om jag kände någon kristligt sinnad ung qvinna, som kunde passa för dig. Nu tror jag, att jag har funnit en. Min dotter —»

Han såg ett ögonblick så förvildadt på henne, att hon nästan blef rädd: »Är du sjuk, Hans Nilsen?»

»Nej, jag är bara trött.»

Men nu fick madam Torvestad en misstanke: »Eller skall jag tro, att du har låtit ditt hjerta snärjas i en syndig kärlek? I så fall, Hans Nilsen, så bed Gud bevara dig och hjelpa dig att kämpa mot djefvulen i ditt eget kött. Du borde vara man till att segra och ej låta fånga dig i en så usel och vederstygglig snara. Henriette är visserligen ung, men hos dig visste jag henne väl förvarad, och jag tror och hoppas, att hon kunde bli till välsignelse för dig.»

Fennefos kom nu så mycket till besinning, att han kunde tacka; visserligen hade han inte tänkt på att gifta sig nu; det var ju en allvarlig sak —

»Det är icke godt för menniskan att vara allena, allra minst för mannen,» sade madam Torvestad med eftertryck, »det vet visst du också, Hans Nilsen; och du minnes nog hvad Paulus säger —»